Intervjun publicerades i Arguments produktkatalog 24 augusti, 2026
Det började med ett helt vanligt dopp i Ljusnan. Men när prästen Sven Hillert insåg att han pratade med älven inleddes en strävan att försöka uppleva Guds närvaro mer i naturen med hjälp av bön.
Hur kommer det sig att man blir sugen på att skriva böner efter att man tagit ett dopp?
– Jag umgicks med älven som jag brukar göra när jag badar och upptäckte att jag pratade med den. Det fick mig att fundera: Tänk om det är så att jag verkligen ser Guds närhet här i älven. Så som det står i Bibeln att djuren kan tala till oss och att Gud verkar och finns i allt. Eller är det just bara älven jag pratar med? Jag insåg att jag skulle vilja uppleva naturen omkring mig som att Guds ande bor där, att Gud inte bara har skapat världen utan att Gud framträder i sin skapelse, och då tänkte jag att om jag börjar skriva böner där varannan rad riktar sig till naturen och varannan till Gud kanske jag kan hjälpa mig själv att uppleva Gud i skapelsen lite mer.
– Jag skrev under ett år, framför allt för min egen skull. När jag kände mig färdig tyckte jag ändå att det fanns något i bönerna, de var ärliga och hade hjälpt mig, och då ville jag göra något med dem. Så från början var det inte meningen att det skulle bli en bok.
Vad hände med dig under tiden du utforskade och skrev bönerna?
– Vi är ju i en process i kristenheten i världen där vi inte kan fortsätta att se naturen som ett ting, eller som en gåva som Gud har gett åt oss att leka med. Naturen har ett stort värde i sig själv – Guds kärlek till naturen fanns ju långt innan det fanns människor på jorden. Så jag vill gärna uppleva Guds närhet mer och mer i naturen omkring mig och samtidigt se Gud som ett större djup i detta på något sätt. Jag tycker att jag har kunnat ta några steg till på den vägen.
Är Ljusnan speciell, eller kan man göra samma upplevelser på andra platser?
– Det är jag helt övertygad om att man kan.Andra upplever ju Guds närhet extra starkt vid havet eller i skogen. Många människor säger att »jag känner inte Guds närhet så mycket i en kyrka, men när jag går ut i skogen gör jag det.«
Vad tror du det beror på att folk känner Guds närvaro starkare i naturen?
– Jag tror att människor som har gått mycket i kyrkan, och har fina upplevelser vid nattvardsbordet eller i kyrkbänken, känner Guds närhet där. Men människor som inte så ofta är i kyrkan, men har varit ute mycket i naturen, har haft många möjligheter att börja upptäcka Guds närhet där. För den som är ovan vid gudstjänsten kan alla orden och konstiga melodier bli störande, och då tror jag att man har större chans att känna Guds närhet i naturen. Men jag ser ingen motsättning i detta. Det är samma glädje om folk känner Guds närhet i katedralen, i det lilla bönhuset, i skogsdungen eller på fjället.
Var upplägget med varannan rad till skapelsen och varannan rad till Gud självklart från början?
– Jag får ofta en bild som jag försöker tillämpa. Jag frågade mig själv om det var med Gud eller med älven jag pratade. Då började jag reflektera över vad det är med älven jag är tacksam för. Jag är tacksam mot älven för att jag kan flyta i den och att den håller mig uppe när jag går ut i den. På samma sätt är jag tacksam mot Gud för att Gud bär. Så det började med vad i min upplevelse av Gud som kan stärkas av min upplevelse av älven, och då var det naturligt att lägga det i varannan rad.
Vad hoppas du med boken?
– Jag hoppas att den ska ge glädje och vara till välsignelse. Jag hoppas att den ska ge ökad respekt och kärlek till världen runt omkring oss. Och att de som spontant känner ungefär så här ska känna sig mer hemma i vår kyrka. Jag hoppas att vi ska sluta dra skarpa gränser och att vi ska sluta nedvärdera många människors gudsupplevelse och i stället bejaka varandras upplevelse av Gud.
