Intervjun publicerades i Arguments produktkatalog 20 augusti, 2018
Det är farligt att vara präst. Det säger Matilda Nyman som blev sjuk av stress. Nu har hon skrivit boken som hon själv hade behövt läsa.
Hon syns på långt håll. Den vita prästkragen och den svarta skjortan som sticker fram under en mönstrad klänning avslöjar henne. Vi har stämt träff i Trädgårdsföreningen i centrala Göteborg, där körsbärsträden står i full blom och människor i alla åldrar njuter av försommarvärmen. Det är Matilda som har fått välja plats för intervjun. Det är ingen tillfällighet att vi ses just här. Naturen har betytt mycket under Matildas två och ett halvt år långa sjukskrivning för utmattningssyndrom.
– Naturen och allt det vackra i livet har blivit mycket viktigare för mig efter att jag blev stressjuk, säger hon medan vi sicksackar oss fram mellan vackra planteringar och fikande sällskap i den grönskande parken.
– Just nu är det körsbärsblommorna och de första ljusgröna bladen på ekarna som jag insuper på väg till bussen eller tar en omväg för att få njuta av. Men det kan lika gärna vara ljudet av en bäck, en koltrast eller känslan av solvarm jord.
Matilda hade hunnit arbeta som präst i tre år när hon blev sjuk. I efterhand har hon insett att många faktorer bidrog till den totala utmattningen. Först och främst handlade det om en ansträngd arbetssituation
– Utbildningen rustade oss inte för de praktiska utmaningarna i prästyrket, konstaterar Matilda.
Teoretiska kunskaper hade hon gott om, men hur skulle man egentligen lägga upp arbetet i praktiken? Hur gör man ett hållbart schema? Hur inleder man ett samtal som skapar tillit? Och hur hanterar man gränslösa människor? Hon saknade verktyg för hur jobbet skulle utföras.
Den krävande arbetssituationen i kombination med påfrestningar i privatlivet gjorde att hon utsattes för hög stress på flera fronter. Det blev allt svårare att hitta balans mellan jobb och familj.
– Sommaren innan jag blev sjuk var jag ensam präst i tjänst i mitt område och hade hand om en grupp sommarkonfirmander samtidigt som jag behövde hålla begravningssamtal och möta anhöriga i sorg. Jag sprang fram och tillbaka mellan olika uppgifter och var totalt splittrad, minns hon.
Till slut blev situationen ohållbar.
– Man kan sammanfatta det med att själen och kroppen kraschade samtidigt.
När hon mådde som sämst låg hon som ett paket i fosterställning. Hon tappade förmågan att läsa, och minsta ljud gav henne hjärtklappning. Hon fick problem med sköldkörteln och fick svårt att fatta beslut kring de mest enkla saker. En period låg hon ensam i ett tyst och mörkt rum medan andra fick laga mat och ta hand om barnen.
– Min utmattning var så allvarlig att den var livshotande. Det gör ont att tänka på att det var så illa, säger Matilda och tystnar för en stund.
Efter ett års sjukskrivning började hon skriva ned råd till sig själv, som till exempel vad man ska tänka på inför ett dopsamtal och hur man bäst organiserar sitt arbete. Handfasta tips kring hur man gör ett hållbart schema och hur man arkiverar gamla predikoutkast. Men också konkreta checklistor inför begravningar och vigslar och förslag på hur man underlättar administrationen som hör till yrket. När en väninna skulle prästvigas i början på 2017 gav Matilda bort sina sammanställda anteckningar i examenspresent.
Väninnans positiva gensvar fick Matilda att börja fundera på om fler kanske skulle kunna vara hjälpta av texterna. Uppmuntrad av sin handläggare på Försäkringskassan fortsatte hon att skriva i den takt hon orkade. I Överlevnadsguide för präster har hon samlat kunskap och erfarenheter från andra präster, läkare, sjukgymnaster, nunnor, psykologer med flera.
– Det här är en bok för oss på golvet. Jag vill att den ska vara användbar och kännas vardagsnära. Jag vill också att boken ska förmedla igenkänning och värme och känslan av att vi kan påverka vår situation mer än vad vi tror.
En av alla de insikter som Matildas sjukdomstid har gett är att relativt små förändringar kan göra stor skillnad – till exempel tydligare ramar kring arbetet. Och att det är helt okej att stå upp för sig själv och sina behov av vila.
I boken skriver du att prästyrket är farligt. Hur menar du?
– Som präst har du mycket att hantera. Det är praktiska saker som vigselblanketter, dopsamtal som ska bokas, predikningar och möten med konfirmandgrupper. Men du möter också människor i livets alla skeden och åldrar och kan gå från en änka till en nybliven förälder, från sorg till glädje, under samma arbetsdag. Du möter hela tiden människor vars liv och öden berör dig, samtidigt som du ska vara duktig bibeltolkare, organisatör och talare. Du ger hela tiden av dig själv, men det finns inga naturliga hållpunkter för återhämtning.
Dessutom finns det en snällhetskultur som kan göra det svårt att sätta gränser och skilja på arbete och ledig tid.
I dag arbetar Matilda halvtid som församlingspräst i Älvsborgs församling och mår bättre än på mycket länge.
– Jag är väldigt glad över att få jobba igen, och jag har en annan identitet i mitt yrke numera. Jobbet ska aldrig mer få ske på bekostnad av min hälsa, säger hon med eftertryck.
Matilda har blivit bättre på att strukturera sina arbetsdagar och värnar om tiden för återhämtning.
– Numera ser jag till att det finns tid för en promenad efter ett jobbigt samtal som jag vet kommer att beröra mig.
– Och privat övar jag mig på att göra det roliga först. Det gäller att börja med att fylla på, så att det finns energi kvar till att ta itu med det som sedan måste göras. Tidigare gjorde jag alltid tvärtom.
Hon jämför arbetet med att bygga upp sig själv och sitt inre med den renovering hon just nu håller på med i ett hyrt torp på landet.
– Torpet och jag är väl lite i samma sits. Samtidigt som jag river ut slitna plastmattor renoverar jag mig själv och slänger ut det som inte ska vara i mitt liv längre. I rätta händer kan också det skavda komma till användning och bli till välsignelse igen. Och jag hoppas att Gud har lika stort tålamod med mig som jag har med torpet, säger hon och ler stort.
