Intervjun publicerades i Arguments produktkatalog 15 augusti, 2015
Att jobba som själavårdare inom sjukhuskyrkan innebär ständiga möten med människor i de mest utsatta situationer. Med boken Identitet och uppdrag vill Kerstin Dillmar och Lars Björklund dela sina erfarenheter och hjälpa till att fördjupa kunskapen om hur man på bästa sätt kan stötta människor i kris.
Det var en längtan att få sitta ner med kollegor i sjukhuskyrkan som lade grunden för Identitet och uppdrag. Att få träffas på en neutral plats och dela sina innersta tankar med människor som hade liknande erfarenheter. Under fyra dygn samlades en ekumenisk grupp på tio personer från hela Sverige för att utforska sitt uppdrag som själavårdare.
– Jag tror att det är helt avgörande att få reflektera kring det man gör, annars blir det ingen utveckling. Man behöver få hjälp att fördjupas och ibland behöver man få berätta av sig. Att få grotta ner sig i till exempel »hopplöshet« är inget man gör på en fikarast, det måste man få utrymme för, säger Kerstin Dillmar, sjukhuspräst i Uppsala och den som tog initiativet till samtalet. Tillsammans med Lars Björklund, kaplan på Sigtunastiftelsen, har hon skrivit Identitet och uppdrag.
– Vi har vår kristna tro i bakgrunden, som på något sätt säger åt oss att vi aldrig får förlora hoppet. Då kan det bli rätt kämpigt ibland. Det blir svårt att dela de tankarna i ett större sammanhang, det krävs ett speciellt tillfälle för att man ska våga dela dem öppet, säger Lars.
Förhoppningen var att dagarna skulle präglas av ett samtal om hur det känns, inte hur det borde kännas.
– Det finns sällan något bra att säga inför de största och svåraste händelserna i människors liv, det man har att komma med blir för platt. Samtidigt finns en förväntan att vi inom sjukhuskyrkan ska vara starka och duktiga och välformulerade och kunna trösta. Så det gäller att avstå från de ambitionerna för att det ska kunna bli några riktiga möten. En tanke med de fyra samlingarna var att skapa utrymme där man kunde få säga hur det verkligen känns på riktigt, säger Kerstin.
Hon hade redan från början bestämt sig för att föra minnesanteckningar, hon tycker att det blir mer på riktigt när det som sägs antecknas. Tillsammans med Lars skrev hon sedan ihop en dokumentation av samtalen som legat på sjukhuskyrkans hemsida för andra medlemmar att ta del av. När någon föreslog att dokumentet borde ges ut i bokform tog hon kontakt med Argument.
Sedan dess har det ursprungliga dokumentet bearbetats med ytterligare utvidgningar och fördjupningar. Grundstommen utgörs av en resonerande grundtext som kompletteras med personliga beskrivningar och exempel från samtalsdeltagarna.
– Jag ser det lite som en dagboksanteckning för hur någon tänkte just då. Jag tycker att man engageras mer om man har riktiga exempel och det finns en slags pedagogik i det också. Att förtydliga ett resonemang med ett exempel, säger Kerstin.
– Jag tycker att de fyra rubrikerna vi fick till (»Identitet och uppdrag«, »Hopp och hopplöshet«, »Vrede och längtan« och »Del och helhet«) fångar in fyra viktiga områden. Det känns som att vi rör vid viktiga frågor och det har blivit som en fördjupning för min egen del, säger Lars.
Båda två tror att boken kommer att fungera bra för arbetslag, där man samtalar och fördjupar sin egen verksamhet. Kanske genom att göra ett liknande upplägg med träffar där man har de fyra rubrikerna som utgångspunkt för samlingarna.
– Jag hoppas att man ska få fördjupad kunskap i hur man på bästa sätt kan stötta människor i kris. Jag tycker att vi kommer åt vissa saker som man sällan talar om, säger Lars.
– Jag tror att boken kan vara ett bidrag till reflektion. Jag tror att vi alla – inte bara i sjukhuskyrkan – behöver prata med varandra om vad det är vi håller på med och varför vi gör det vi gör, så att vi är mer förberedda när vi hamnar i svåra möten med människor, säger Kerstin.
