Intervjun publicerades i Arguments produktkatalog 23 augusti, 2017
Orden dansar på raderna igen för Kerstin Hesslefors Persson. Den kreativa torkan är över och med sin nya bok söker hon uttryck för att förmedla lugn och tillit i en kaotisk tillvaro.
»Den tösen kan aldrig vara still«.
Det var så vännerna till föräldrarna pratade om lilla Kerstin. Hon som lärde sig dansa på pappas fötter nästan innan hon kunde gå. Som fick med sig kärleken till musik och rörelse från barndomshemmet och som så småningom kom att lära sig dansa såväl balett som foxtrot och prova på tango. Som kom att utforska språket och bli poet och psalmförfattare. Det är ingen tillfällighet att det svänger mellan raderna i Kerstin Hesslefors Perssons nya bok, att där finns en musikalisk rytm och anslag i berättandet som gör den extra lättläst.
– När jag skriver texter som ska tonsättas brukar jag säga att »jag hoppas att texten sjunger i dig«, när jag lämnar vidare. Jag använder många ord när jag pratar, men skriver mer koncentrerat. Jag smakar på ord och rytmen i ord och uttryck. Ett av de finaste är »vila i förnöjsamhet«, det är så vackert. Och bra innehåll också, säger Kerstin.
Kerstins nya bok, Lugn och tillit – tankefrön och nya psalmer, innehåller trettioen betraktelser som tar avstamp i sexton psalmer. Det är en form av andaktsbok, även om Kerstin undviker att kalla den just det. Hon är rädd att den som förväntar sig traditionella andakter ska bli besviken, eller att den som normalt inte är så intresserad av andaktsböcker ska avfärda den av bara farten. Men förhoppningen är ändå att boken ska läsas varje dag under en månad och att fröna ska få slå rot och starta nya processer.
Psalmerna som fungerar som en av bokens grundstenar har Kerstin skrivit under de senaste åtta åren och samtliga har tonsatts av Johan-Magnus Sjöberg. Kerstin, som gått psalmskola i fyra år i Anders Frostensons stiftelses regi, är noga med att psalmerna som finns med i boken ska vara tonsatta, att de inte bara är dikter.
– Musik och ord är tillsammans en del av uttrycket för evangeliet. Det är inte så att orden är evangelium som har fått musik, utan text och musik utgör psalm. Därför är det viktigt för mig att psalmerna i boken är tonsatta, säger hon.
Det senaste året har varit turbulent för Kerstin Hesslefors Persson. I januari 2014 tillträdde hon som den första kvinnliga domprosten i Lund och ledde den stora organisationsförändringen där alla församlingar och all verksamhet i Svenska kyrkan i Lund tillsammans bildade ett storpastorat. Att vara kyrka tillsammans i en större organisation och värna närhet och samverkan var den dagliga utmaningen, men det var svårt att hitta samsyn i funktion och ansvar, i att styra och leda. Detta ledde till att Kerstin tvingades sluta.
Hon beskriver det som en förfärlig tid, »bara att gråta och försöka överleva«. Men sakta började lusten att skriva smyga sig på, den som hade varit frånvarande så länge. Den kreativa torkan gav vika och orden kunde äntligen börja flöda. Hon säger att hon låtit skaparkraften få ta ut riktningen, att hon inte funderat så mycket över om det nedtecknade duger.
– Min tillit till människor kantstöttes, men inte tilliten till Gud som skapat mig. Jag är oerhört tacksam att jag har kunnat skriva och har lyssnat inåt och skrivit det jag haft på hjärtat. Och sen är det upp till andra att se om detta blir till någon nytta och glädje – det är naturligtvis min förhoppning.
Texterna som vecklar ut sig är personliga betraktelser som spänner över hela livet. Här finns farmoderns euforiska upplevelse av att se det första barnbarnet födas, liksom sorgen över att begrava en förälder. Det är berättelser som följer livets toppar och dalar, men som hela tiden andas hopp. I en av texterna skriver Kerstin om den lilla viskningen som säger att »det finns hopp, var inte rädd« även vid livets yttersta gräns.
– I livets brokigheter finns en gudsnärvaro som bär. Det har jag själv upplevt och det är jag oerhört tacksam för. När livet blir som det blir finns det ett Guds tilltal som en viskning som gör att jag orkar lite till.
Hon säger att det poetiska språket är hennes styrka, med dess hjälp kan hon lyfta andliga och existentiella dimensioner där det egentligen inte är så viktigt vad hon personligen upplevt eller vilka erfarenheter hon skaffat sig som medvandrare. Det gäller att använda sig själv utan att stå i vägen för vad texten vill berätta. Det får inte bli privat, samtidigt som målet är att läsaren ska möta personen bakom orden, att det ska finnas igenkännande beröringspunkter som går att identifiera sig med.
– Det här har verkligen varit en sådan bok där jag har tråcklat mig fram och levt i texterna. Jag brukar ofta ha personer som bollplank i mitt skrivande, men den här gången har jag skrivit utan att någon har läst det under tiden.
Kerstin hoppas att tilltalet i boken ska upplevas inkluderande. Att det inte ska vara utslätat eller förnumstigt. Sorg, förlust och kris kräver arbete under lång tid för att vi ska kunna säga att vi vill vidare och inte bara önskar att allt vore som förr. Livet är både skönt och skört, och hon vill tro att lugnet och tilliten bär genom allt, oavsett hur brottningen ser ut.
– Jag tänker att läsaren är den man eller kvinna som vill reflektera över vad det är att vara människa och göra det med hög igenkänningsfaktor i vardagen. Ett viktigt uttryck för mig är »i det som är vanligt finns det som är heligt.« Genom lugn och tillit öppnar sig en väg, en tilltro till att livet ska gå vägen också de dagar då livet inte blir som jag tänkt och hoppats, säger hon.
