Intervjun publicerades i Arguments produktkatalog 15 januari, 2016
Han blev tidigt en ledare i församlingen, utbildade sig till pastor och hann arbeta som ungdomspastor i tre år innan livskrisen slog till. Världen rasade samman och Jacob Langvik lämnade kyrkan bakom sig. Nu kommer den personliga boken 96 lampor, som handlar om dem som brann och sedan försvann.
Det var först när Jacob Langvik själv hade lämnat kyrkan som det slog honom att många av dem han umgåtts med under ungdomsåren hade gjort samma resa. De hade alla varit engagerade i olika församlingar, och varit brinnande i tron. Men någonstans längs vägen hade de lämnat församlingsgemenskapen, en efter en.
Nyfikenheten tog över, han ville ta reda på vad det var som hade hänt, och tänkte att det skulle kunna bli en intressant bok. Lite som när man är långt hemifrån och skickar ett brev till dem där hemma, fast den här gången skulle det bli som ett brev till kyrkan från några av dem som av olika anledningar hade lämnat den bakom sig. För att försöka förklara vad som hade hänt, och hur man skulle kunna undvika att det hände igen.
Han kontaktade kompisar från ungdomsåren, och tog del av deras livsresa med lika delar igenkänning och sorg. Sex av berättelserna återges i 96 lampor, och utgör grunden i boken som kompletteras med Jacobs egna erfarenheter och reflektioner. Det är utlämnande, personliga och angelägna berättelser som stämmer till eftertanke. Viktig läsning för alla som är engagerade i församlingar, som brottas med frågor om hur man skapar en församling där människor vill stanna kvar.
– Alla som jag har kontaktat har tyckt att det varit väldigt positivt. Det verkar som om ingen har frågat dem tidigare varför de lämnat kyrkan. Det förvånar mig.
Jacob växte upp i ett kristet hem och det föll sig naturligt att han följde med till kyrkan. Redan i femtonårsåldern fick han en ledarroll i en av församlingens verksamheter. Han säger att han hade allt som krävdes för att bli pastor, att framtiden var så gott som utstakad. Först skulle han bli ungdomsledare, sedan plugga teologi för att till sist jobba som pastor. Och det var också så det blev.
– I dag kan jag se att jag gjorde mycket av det som förväntades av mig. Det fanns inga alternativ egentligen. På ett sätt tror jag att det var rätt väg för mig, samtidigt som jag konstaterar att förväntningarna kanske var den största drivkraften.
Jacob blev den brinnande och entusiasmerande ungdomspastorn som arbetade hårt för att få ungdomar att engagera sig i kyrkan. Som gillade sitt jobb och befann sig på rätt plats i livet. Och sen tog det tvärstopp.
– Jag skilde mig, och det var jag som var boven i dramat. Det var som att dra i handbromsen. Livet och bilden av mig själv gick sönder, och då kom också frågorna kring vad jag byggt mitt liv på. Jag började ifrågasätta allt och eftersom kyrkan hade varit en så stor del var jag tvungen att ifrågasätta det också. Ibland kändes som om jag varken orkade tro, eller leva för den delen heller, säger Jacob.
Han slutade att gå till kyrkan. Tron på Gud fanns visserligen kvar, men han ville inte längre vara en del av den organiserade verksamheten och kyrkans strukturer. Det fanns för många uttalade och outtalade regler som han inte längre kunde ställa upp på.
Och där hade berättelsen om Jacob Langviks kyrkengagemang kunnat ta slut. Precis som det gjorde för flera i ungdomsgänget. Men i Jacobs fall återkom den där längtan efter något slags sammanhang där man kunde få fira gudstjänst tillsammans. Fast den här gången skulle det se annorlunda ut.
– Jag insåg att när kyrkan är som bäst, så är den fantastisk. Det är bara att se på allt som kyrkorna gör för flyktingarna i dag. Jag tröttnade på mig själv, att jag gick omkring och var bitter och bara snackade, utan att själv göra något.
Jacob gjorde en mental skiss över vad han tyckte var absolut nödvändigt i en kyrka: nattvard, kollekt och kyrkkaffe. Och vad som inte behövdes finnas med: predikan, estrad och pålysningar. När han av en händelse gick förbi St Andrew’s Church i Göteborg bestämde han sig för att kontakta prästen för att se om han kunde få arrangera en mässa i kyrkan tillsammans med några vänner. Därmed var Onsdagsmässan född.
– Första gången kom det tjugotvå personer. Vi sjöng några enkla taizésånger, prästen höll i nattvarden och min kompis Sam sjöng en sång av Olle Ljungström. I slutet av mässan gav vi en kollekt till en organisation som hjälper prostituerade och sen gick vi till en pub i närheten. Där fortsatte gemenskapen, eller kyrkkaffet om man hellre vill kalla det för det.
– Tanken var att vi skulle fira Onsdagsmässan ett par gånger. Nu har vi firat Onsdagsmässa i den gamla mögelluktande kyrkan i mer än sex år. Jag trodde aldrig att vi skulle hålla på så här länge. Tanken var ju bara att skapa ett förslag på en gudstjänst för dem som inte längre visste om de trodde på Gud, men som ändå ville fira nattvard, säger Jacob.
Några av de intervjuade i 96 lampor har varit en del av Onsdagsmässan. Och även om de sex har olika orsaker till varför de lämnat kyrkan finns det ändå gemensamma drag hos flera av dem. Som att man upplevde att man inte fick utrymme att ställa frågor, att tvivlet inte fick ta plats, att bristen på brustenhet var stor och att det hellre skulle vara glatt och lyckligt.
Men det finns också en känsla av att kyrkan – trots allt – kan utgöra något positivt, och de sex har fortfarande kvar goda minnen från sin tid i kyrkan. Och framför allt, flera av dem har kvar sin tro. Man har bara tröttnat på kyrkan som institution.
– I många fall tror jag att man lämnar kyrkan och dess verksamhet, men man lämnar inte Gud. Tron finns fortfarande kvar. Jag hoppas att de som lämnat kyrkan läser den här boken och förstår att de inte är ensamma i sina funderingar. Och jag hoppas att den här boken kan inspirera till samtal i församlingarna, då skulle jag bli hur glad som helst.
