Intervjun publicerades i Arguments produktkatalog 13 januari, 2020
Omedelbar kärlek uppstod när sångerskan och tonsättaren Pernilla Emme Alexandersson kom i kontakt med Atle Burmans dikter. Nu har hon samlat några av de tonsatta dikterna i en mässa.
Sedan det första mötet med Atle Burmans poesi har kompositören och sångerskan Pernilla Emme Alexandersson tonsatt mer än 50 av hans dikter.
– Atle hade en enorm förmåga att med sitt bildspråk sätta ord på de känslor som handlar om livet och om döden. Texterna går rakt in i hjärtat, säger Pernilla Emme Alexandersson som är bosatt på Hönö, där hon till vardags driver en klädbutik.
Det var här på Hönö som hon sommaren 2004 träffade Atle Burman för första gången. Pernilla hade genom en gemensam bekant fått en förfrågan om att göra en konsert tillsammans med Atle Burman i Öckerö kyrka.
– Atle Burman var en fantastiskt inspirerande man. Hans sätt att skriva berörde mig mycket, säger hon.
Konserten ledde till ett fortsatt samarbete mellan Pernilla och Atle. Under några år reste de tillsammans och framförde dikter och sånger.
Sången och musiken har följt Pernilla Emme Alexandersson genom livet och hon sjunger så ofta tillfälle ges. Pernilla har medverkat i Melodifestivalen flera gånger, både som artist och körsångerska. Hon har också varit körsångerska i tv-programmet Lotta på Liseberg.
Pernilla beskriver sig som en sökare och en känslomänniska. En dag fick hon en idé om att sätta ihop ett antal av de tonsatta dikterna till en mässa där temat skulle vara tröst. Resultatet blev en mässa där bland annat Atles tolkningar av Credo, Agnus dei och Gloria finns med.
– Jag valde sådana dikter som talade till mig. Jag hoppas kunna förmedla en känsla av tröst, vila och uppmuntran. Det är begrundande sånger i en folktonsklang.
Den avslutande psalmen Kanske är det först vid dagens slut betyder mycket för Pernilla, inte minst textstrofen »Kanske är det först vid dagens slut, när tidens timglas rinner ut, ja kanske är det då man får en aning om vart vägen går«.
– Så känner jag. Jag längtar efter att få djupare rötter, säger Pernilla och berättar att hon blir lite gråtig i slutet av mässan.
– Den vrider om något i mitt innersta. Mässan känns nästan lite som en resa. Min önskan är att fler ska få ta del av Atles dikter. De är så befriande.
