Intervjun publicerades i Arguments produktkatalog 15 augusti, 2025
Egna erfarenheter av att leva med kronisk smärta gjorde att Lacra von Schedvin startade en samtalsgrupp för andra i samma situation. Nu har hon samlat tankar, erfarenheter och förslag på träffar och övningar i boken Tro, hopp och smärta.
När Lacra von Schedvin ska beskriva sig själv undviker hon att gå in på detaljer. I stället berättar hon om sina olika roller: mamma, präst, terapeut, vän, syster, kollega. Nu kan hon även lägga författare till den där listan. Däremot är det tydligt att hon inte identifierar sig som ett offer, trots den allvarliga olycka hon var med om 2011. Då blev hon överkörd av en lastbil, vilket resulterade i oräkneliga rehabtimmar och ett liv med kronisk smärta.
Hur har olyckan påverkat ditt liv?
– Ibland känns det som om jag är samma person efter olyckan, ibland som om jag är en helt annan människa. Kanske finns sanningen någonstans däremellan. Jag tänker framför allt på vad olyckan fört med sig i form av smärta.
– I början var jag väldigt rädd för att jag skulle kunna dö närsomhelst, så jag hade bråttom med att göra allt jag ville hinna med – som att bli prästvigd till exempel. Jag befann mig i ett slags chocktillstånd, och då är det naturligt att all energi och kraft samlas – det blir som ett slags motor som driver oss framåt.
Hur ser din situation ut i dag?
– Jag undviker att ta starka mediciner eftersom jag blev personlighetsförändrad när jag gjorde det tidigare, men jag äter alvedon när det behövs, och jag gör andningsövningar. Ibland blir jag jätteledsen för att det gör så ont, och jag kan bli arg av smärtan. Det är en smärta som aldrig försvinner.
Jag gissar att det är lätt att man undrar varför Gud tillåter smärtan. Hur har du hanterat den frågan?
– Jag har aldrig bett Gud ta bort all smärta, men tio procent. Det skulle göra stor skillnad. Det har funnits stunder när jag varit arg på Gud, men jag har hittat någon slags trygghet och acceptans i exempelvis berättelserna om profeterna och patriarkerna. De gick igenom fruktansvärda händelser – varför skulle jag skonas? Jag känner mig älskad så som jag är och Gud vet att jag har ont, han har inte glömt mig.
År 2023 startade du och en kollega samtalsgruppen Tro, hopp och smärta. Sedan dess har ni hunnit skapa totalt sex grupper. Vad är syftet med grupperna?
– Människor som lever med smärta är ofta väldigt isolerade i sin egen smärta och lever med en känsla av att ingen förstår dem. Jag ville skapa ett forum så att vi kan kommunicera och känna att vi inte är helt galna. Det blir någon slags syskonskap i smärtan. Det finns också en trygghet i att även Jesus har lidit, att vi kan dela lidandet med honom. Så syftet är att närma sig smärta på ett annat sätt och inte känna sig så ensam i det.
– Deltagarna slappnar av, är ärliga och öppna. Vi som lever med smärta känner mycket skam för att vi inte klarar det som samhället förväntar sig att vi ska klara, men i gruppen får deltagarna släppa alla skamkänslor. De får lite mer självacceptans, självdistans och hopp. Man börjar att vara lite snällare mot sig själv.
Nu har du sammanfattat din tankar och erfarenheter i en bok. Vad hoppas du med den?
– Jag hoppas att fler församlingar ska börja engagera sig i den här frågan, och se människan som helhet. Vården har lätt för att se oss som enbart kropp, medan kyrkan kan tendera att bara se till själen. Jag önskar att kyrkan ska bli bättre på att se även till människans kropp, precis som Jesus gjorde. Han pratade inte bara om himmelriket och frälsningen utan la också handen på människor och botade dem. Jag vill att vi i kyrkan ska ha med den helande kraften i vårt arbete.
