Intervjun publicerades i Arguments produktkatalog 15 augusti, 2024
Att leva innebär att vara med om svåra förluster. Oavsett vilken sorts förlust man drabbas av finns det likheter i sorgens förlopp. Det menar Kerstin Dillmar och Lars Björklund som i sin nya bok skriver om förlustkurvan som är ett slags karta i sorgens landskap.
Svåra förluster och livet efteråt är den femte boken som Kerstin Dillmar och Lars Björklund har skrivit tillsammans. Liksom i sina tidigare böcker utgår de till stor del från egna erfarenheter som själavårdare. Denna gång reflekterar de kring förluster och vad olika sorts förluster – synliga eller osynliga – gör med en människa.
– I vårt arbete som själavårdare har vi fått syn på att det verkar finnas ett slags förlustkurva. Varje förlust tycks ha en inbyggd rörelse som leder vidare. Det kan jämföras med när ett barn föds eller när kroppen växer. Man kan bara följa med, säger Kerstin Dillmar som är kaplan på Sigtunastiftelsen och präst i Uppsala domkyrka.
Lars Björklund är präst, författare och föreläsare. De har båda tidigare arbetat som sjukhuspräster och har lång erfarenhet av att möta människor i sorg och kris.
I boken beskriver de den förlustkurva som är kopplad till varje förlust. Kurvan, eller processen, börjar med insikten om vad som har hänt, att förlusten är ett faktum. Därefter lutar kurvan brant nedåt. De beskriver i boken hur »man känner att man börjar dras med ner, och man vet inte om det finns någon botten.«
Utöver smärtan över förlusten i sig – kanske ett dödsfall eller sjukdomsbesked – river förlusten ofta upp tidigare förluster och sorger. En del av sådant som man trodde var bearbetat kan komma upp till ytan igen.
Kerstin Dillmar och Lars Björklund förklarar att människans existentiella grundkonstruktion består av identitet, relationer och mening och att dessa tre faktorer hör ihop likt sidorna i en triangel. Sidorna bär upp varandra och kan påverkas olika mycket, beroende på vad förlusten handlar om.
– En svår förlust kännetecknas av att alla sidorna i livets triangel skadas, säger Lars Björklund.
Att känna till denna triangel kan hjälpa själavårdaren att bli mer lyhörd inför den drabbades berättelse. Enligt Dillmar och Björklund är det ofta lättast att börja prata om själva händelsen och att bilda sig en uppfattning om vilket nätverk som finns runt den drabbade. Det kan senare skapa en öppning för ett samtal om identitet – Vem är jag nu, när detta har hänt? – och kanske vidare till frågor om mening, som Varför hände det här mig?
Författarna skriver om synliga och osynliga förluster. En osynlig förlust kan till exempel handla om ett tidigt missfall, ett sjukdomsbesked eller en framtidsdröm som gick i kras. På utsidan kanske allt ser ut som vanligt, även om något avgörande har hänt för personen i fråga. Det kan leda till en särskild sorts ensamhet, menar de. Kerstin Dillmar beskriver det som »en förlust utan grav«.
Oavsett om det handlar om en synlig eller osynlig förlust går den drabbade igenom samma faser. När allt har rasat hamnar man först längst ned i kurvan, i den process som Dillmar och Björklund kallar Tomhet och ensamhet. Då har man nått botten. Det är som att befinna sig i ett tomt och öde månlandskap där inget växer. Därefter följer fasen En oändlig trötthet, som så småningom leder till punkten Ett annorlunda liv, där kurvan sakta börjar vända uppåt. Man börjar ana att det finns en möjlig framtid. Hur långa de olika faserna är varierar från person till person och går inte att skynda på.
Kerstin Dillmar och Lars Björklund jämför förlustkurvan med en karta som kan hjälpa den drabbade att navigera i sorgens landskap.
– När man är med om något mycket svårt har man ingen uppfattning om att det kommer att ta slut. Som drabbad, närstående eller själavårdare kan det vara bra att känna till förlustkurvans förlopp och förstå att det finns ett liv efteråt, även om det blir ett annorlunda liv.
