Intervjun publicerades i Arguments produktkatalog 15 juni, 2026
Genom Prisma tror sig Kent Wisti – präst, bildkonstnär och författare – ha hittat en lösning på ett av sina trosproblem: att närma sig den upphöjda guden utan att känna sig distanserad.
Varför har du haft så svårt med tron på det du kallar den upphöjda guden?
– Min tro har länge varit så väldigt vardagsnära. Det har handlat mycket om gympapåsar, busskort och det gudomliga i vardagen. Samtidigt har jag ju en gudstro och en tro på en fördjupad verklighet och någonting som ligger bakom det vi kallar verklighet. Men ofta när vi pratar om den upphöjda guden är det lätt att det distanserar, och till och med avspeglar våra mänskliga maktmönster. Jag har aldrig riktigt fått ihop det där och det har varit som ett skav i mig.
– Psalmen En dunkel örtagård jag vet beskriver det väldigt bra. Texten handlar om att vi är nära heligheten hela tiden, och beskriver en människa som står vid en källa: »Jag kunde nå det med min hand, men törstar än vid källans rand.« Sången Floden av den norske prästen och musikern Bjørn Eidsvåg, handlar också om just detta; hur vi är så nära heligheten hela tiden, och det upphöjda, utan att riktigt kunna ta del av det.
– När jag var i Oslo och såg Edvard Munchs målning Solen, med alla de här tankarna inom mig, var det som att något föll på plats. Jag kunde förstå hur hela världen, hela materien, alla människor, allt kött, är som ett prisma som avspeglar det gudomliga ljuset som finns i allting. Så då började jag bildmässigt, måleriskt, jaga prismat. Prismabilden i boken är ett första tafatt försök att fånga det gudomliga ljuset på något sätt. Det som jag tidigare varit lite rädd för att försöka närma mig.
Dikterna i boken utgår från ett tal du höll för några år sedan. Varför behöll du inte talet i Prisma?
– Jag fick i uppdrag att hålla ett tal för kyrkoherdarna i Lunds stift utifrån rubriken »Jag drömmer om en kyrka som …« Jag var under stor tidspress när jag skrev det, men hittade någonting som jag tyckte var värdefullt och sen har jag använt talet i många olika sammanhang. Men i den här boken ville jag inte trycka ett tal, utan jag ville göra en mer läsbar text av det. Och ju mer jag satt med texten, desto mer närmade jag mig diktens form.
Hur hemma känner du dig i poesins uttryckssätt?
– Jag tror att jag alltid haft ett poetiskt anslag i mina texter. Jag är en usel akademiker och kan egentligen inte skriva vare sig akademiskt eller någon annan text. Även min prosa drar ofta åt prosalyriken. Så det kändes kul att få prova och ta ut svängarna ytterligare lite i det här.
Prisma består av tio dikter och tio målningar. Tycker du att det finns någon röd tråd genom boken?
– Det är hur vi alla hänger ihop, hur allt är ett, samtidigt som var och en har en helt egen väg att gå. Texterna innehåller en väldigt vid kyrkosyn som lämnar det människocentrerade och sträcker sig ut över löjtnantshjärta, skilla och mossan i skogen – även de är kyrkan.
Du gör väldigt många olika saker. Finns det någon gemensam nämnare mellan dina olika uttryck?
– Inuti mig finns inga vattentäta skott, där är allt samma oavsett vilken hatt jag tar på mig – om jag är präst, bildkonstnär, satiriker eller författare. Det är nog bara olika angreppsvinklar.
– Jag tror egentligen att jag ända sedan jag var barn har försökt förstå vad det är att vara människa. Inte för att det är så jobbigt, eller ett problem jag måste lösa, utan mer för att det är så förunderligt och fascinerande. Och för att man aldrig blir klar med den frågan.
