Intervjun publicerades i Arguments produktkatalog 30 juni, 2020
När Eva Kolterjahn blev sjukskriven började hon skriva. Resultatet blev boken Kurragömma, där hon varvar berättelser ur Bibeln med personliga reflexioner.
– Jag hoppas att de som har blivit lite tilltufsade av livet kan känna igen sig, säger hon.
Det har gått drygt sju år sedan Eva Kolterjahn gick in i väggen. Efter år av påfrestningar gick det bara inte längre.
Äldsta dottern var nio år när hon fick sitt första anfall. De kunde komma när som helst, utan förvarning. Kramper med andningssvårigheter blev plötsligt en del av familjens vardag. Oron inför nästa anfall likaså.
Det blev många sjukhusbesök. Om och om igen försökte de hitta en fungerande medicin. Det kämpade för att få stöd i skolan eftersom dottern fick epilepsianfall varje vecka.
När allt var som värst blev Evas man också sjuk. Han skadades i samband med en ögonoperation och drabbades av en svår kronisk nervsmärta, men läkarna förnekade att något blivit fel. Under lång tid låg han hela dagarna i ett mörkt rum, oförmögen att göra något.
– Jag försökte upprätthålla vardagen men det gick till slut inte. Hela familjen kraschade. Efter ett år blev jag sjukskriven, berättar Eva Kolterjahn.
Att skriva blev ett sätt att bearbeta alla känslor. Att klä tankarna i ord lättade på trycket. Eva gick en skrivarkurs och började skriva på en bok, lite i smyg. Av kursledaren Ylva Eggehorn fick hon rådet att våga vara personlig, och fram växte en berättelse som börjar med barndomens minnen av kurragömmalek.
– Alla har väl någon gång lekt kurragömma och kan relatera till det. Jag tror också att alla kan tänka sig in i hur det känns att inte bli hittad.
I boken skriver Eva Kolterjahn om frustrationen och sorgen över att varken dottern eller maken fick rätt hjälp: »Allt vi behövde var att någon visade lite förståelse. Det skulle ha gjort hela skillnaden för oss.«
– Jag har insett hur mycket vi behöver det tillvända ansiktet. Och att vi behöver vara tillvända till varandra, säger Eva som har hämtat kraft ur orden i den aronitiska välsignelsen, om hur Gud vänder sitt ansikte till oss.
I dag har dottern hunnit bli 23 år och har levt med sin sjukdom i 14 år. Evas man dras fortfarande med sviterna av ögonoperationen.
– För att orka med allt det här svåra har jag behövt hålla mig nära Gud. Ensam hade jag aldrig klarat det, men Gud har burit mig genom alltihop, säger hon.
