Intervjun publicerades i Arguments produktkatalog 20 augusti, 2018
Hur hittar man gemensamma beröringspunkter i en mångkulturell församling? På vilket sätt kan friktion vara något positivt? I Framtiden bor hos oss har Johanna Linder och Christina Byström formulerat nätverkets mångåriga erfarenheter av att vara kyrka i en ny tid.
Att vara församling i en urban mångfaldsmiljö ställer höga krav på flexibilitet och nytänkande. Bergsjöns kyrka i Göteborg är en av de församlingar som ingår i nätverket Framtiden bor hos oss. Det bildades år 2000 och i dag ingår 25 pastorat och distrikt som delar erfarenheter och lärdomar av att verka i en mångreligiös kontext.
Mitt bland miljonprogrammets höghus ligger kyrkan som vid första anblick snarare liknar ett parkeringshus än en klassisk kyrka. Christina Byström möter oss vid Rymdtorget, några hundra meter från Bergsjöns kyrka som sedan 1990 är kulturminnesmärkt. Christina är kommunikatör i Nylöse pastorat och en av två samordnare för nätverket Framtiden bor hos oss, FBHO.
Den andra samordnaren heter Johanna Linder och arbetar även som kommunikatör i Vantörs församling i södra Stockholm. Den här onsdagen ska hon och Christina åka till Trollhättan för att hålla en föreläsning om att vara kyrka i en stad präglad av mångreligiositet och mobilitet.
– Det är precis det vi skriver om i vår bok. Vi vill synliggöra våra erfarenheter av att vara mångfaldskyrka, säger Christina medan hon visar vägen till kyrkans kök.
Klockan är bara 9.30 men lokalerna börjar redan fyllas med folk. I en röd soffgrupp sitter en kvinna i slöja och arbetar vid sin dator. I foajén småpratar grupper av män.
I församlingssalen intill sitter kyrkoherden Henrik Törnqvist och dricker förmiddagskaffe med några medarbetare. Henrik är ordförande i nätverket och har skrivit de teologiska reflektionerna som avslutar varje kapitel i boken som fått samma namn som nätverket.
Boken är uppbyggd kring tio huvudrubriker, som utgår från lika många förhållningssätt.
Ett av kapitlen har fått rubriken Att vara där det skaver – det icke perfektionistiska förhållningssättet. Uttrycket »skav« är något som författarna gång på gång återkommer till.
– Det uppstår många konflikter i mångfaldsmiljöer. Att vara där det skaver handlar om att våga vara kvar i oenighet utan att man nödvändigtvis måste hitta en lösning där alla är överens, förklarar Johanna.
– Vi svenskar är ofta ganska konflikträdda, vilket kan hämma kreativiteten och lärandet i en grupp. Vi behöver låta obekväma processer och samtal ta plats och inte lägga locket på. Det kan handla om att hitta beröringspunkter och att lyfta blicken från själva konflikten. Vi måste inte vara eniga i alla trosfrågor och värderingar för att kunna fortsätta vara vänner.
I boken, Framtiden bor hos oss, finns mängder av verkliga exempel skrivna av medarbetare i nätverksförsamlingarna runt om i landet.
Här berättas om den kyrkoherde som besökte EU-migranternas läger i skogen, vilket fick några i församlingen att reagera. »Är det verkligen en bra idé att dela ut smörgåsar till de här personerna? Då understödjer man ju samtidigt de olagliga barackerna.« Händelsen aktualiserade frågan om det alltid är rätt att vänta tills alla är överens om hur man ska gå vidare i en viss fråga. Kan man sätta igång med jobbet utan att det finns en lösning?
Andra exempel på skav är att många »gammelsvenskar« är extremt noga med tider och att hålla fast vid en planering. En del nysvenskar lägger kanske inte lika stor vikt vid att komma till en gudstjänst vid en exakt tidpunkt.
– Om vi vågar vara kvar i det som skaver utvecklas så småningom konflikttolerans. Det får oss att våga göra saker och att ändra kurs, säger Christina och kommer in på det förhållningssätt som de i boken kallar Att våga gå på vatten – att hålla fast tron på det till synes omöjliga.
När det händer saker i omvärlden, som under den kaotiska flyktingsituationen hösten 2015, krävs snabba beslut. Man tvingas ut ur trygghetszonen.
– Många församlingar agerade direkt och hittade snabbt sovplatser till människor på flykt. I ett sådant läge gäller det bara att sätta igång, och sedan blir det en vågrörelse där det ena ger det andra.
Det handlar om att hitta lösningar efter hand och låta verkligheten visa vägen.
Förhållningssättet Öppet här och nu beskriver just detta.
En öppen kyrka är mer resurskrävande eftersom det hela tiden händer oförutsedda saker.
– Det handlar lika mycket om förhållningssätt som om den fysiskt öppna kyrkan, säger Christina. I exempelvis Bergsjön är kyrkan en naturlig mötesplats. Många boende och besökare i stadsdelen kommer till kyrkan flera gånger i veckan. Behovet av att prata eller bara »hänga« i lokalerna är stort, liksom behovet av hjälp och stöd i en socioekonomisk svår livssituation.
– Vi kan inte på långa vägar lösa allt som människor kommer med, men vi kan möta den som kommer och ha närvaro i det mötet. Det kräver en hel del flexibilitet och ibland också mod, säger Christina.
Ni har skrivit en metodbok men är samtidigt kritiska till just metoder. Hur hänger det ihop?
– Det finns en inbyggd paradox här. Det går egentligen inte att använda särskilda metoder i en mångfaldsverklighet, eftersom man sällan har en lösning i förväg. Därför pratar vi hellre om förhållningssätt, säger Johanna.
Christina nickar och fyller i:
– Det är svårt att fullt ut formulera och inte minst kontrollera det som händer. Det är en pågående process, där teologi skapas här och nu. Boken är ett sätt att synliggöra vad vi har lärt oss om att vara kyrka i mångfaldsmiljöer.
