Intervjun publicerades i Arguments produktkatalog 18 januari, 2017
Marin Luther har alltid funnits med på ett eller annat sätt i Carl Magnus Adrians liv. Som en inspiration och utmaning till att söka sin identitet som kristen, och på senare år under alla de resor i Luthers fotspår som han varit guide för. Nu har han skrivit en bok om Luthers liv och teologi.
Redan som barn gjorde Carl Magnus Adrian sitt första besök i Luthers arbetsrum i Wartburg. Den unge pojken uppskattade dock inte föräldrarnas intresse för den tyske teologen utan ägnade sig i stället åt att karva in sina initialer i väggen.
Tack vare tillfälligheter – en god vän som startat resebyrå och snabbt behövde hitta en vikarie för en sjuk reseledare – kom Carl Magnus att stå i samma rum dryg fyrtiofem år senare och det var som om cirkeln slöts. Historieintresset som vuxit med tiden, kunskaperna i tyska språket, teologiutbildningen och folkbildningssjälen bildade en särdeles lyckad kombination för det temporära uppdraget.
Sedan dess har han varit reseledare för mer än trettio resor i Luthers fotspår.
– Det är något med att miljön och närheten till historien aktualiserar så man lättare kan bearbeta och fundera över sin egen tro. Förutom fakta om platser och Luthers liv försöker jag förmedla något av vad Luther betytt för mig. Att han var en person som vågade ta sin kamp och utveckling på allvar. Han brydde sig inte om att vara konform eller försökte vara så som man »skulle«, säger Carl Magnus.
Carl Magnus växte upp i ett prästhem där det fanns gott om präster i flera generationer tillbaka på såväl faderns som moderns sida. Men Carl Magnus ville gå en annan väg. Musiken kallade och som artonåring tog han kantorsexamen. Han beskriver sig själv som en orgelnörd och berättar med värme i rösten om resorna som kombinerar Luther och Bach där man besöker flera unika orglar i Tyskland.
Även om han hade bestämt sig för att absolut inte bli präst började ändå teologin locka och det var genom olika grupper i Lund där nyfikna studenter träffades och diskuterade som den unge Carl Magnus till sist hittade en väg som var hans egen. När han närmade sig slutet av teologistudierna, fortfarande med övertygelsen om att inte bli präst, fick han ett erbjudande om att börja som bibellärare på Glimåkra folkhögskola.
– Jag kom dit som tjugofemåring och upptäcker att det här är livet. En fantastisk miljö att få leva tillsammans med kursdeltagare. Jag var ju inte mycket äldre än dem. Man kan säga att folkhögskolan hjälpte mig att bli mer människa, säger han.
När skolprästen på Glimåkra slutade fick Carl Magnus frågan om han kunde tänka sig att ta över. Det kunde han, eftersom det fortfarande innebar att han inte skulle bli församlingspräst.
Några år senare, en februaridag 1984, får han ett samtal från Helsjön folkhögskola som uppmanar honom att söka tjänsten som rektor. Han kommer dit som trettiotreåring och det blir sexton år av »gasen i botten« som han själv uttrycker det. Sedan tryter ork och inspiration och han söker tjänsten som församlingspräst i Öxnevalla, Istorp och Horred kombinerat med en delad tjänst för ytterligare några församlingar.
– Plötsligt var jag präst som körde bil mellan åtta församlingar och tyckte att det var helt fantastiskt. Jag kände ju kyrkan utan och innan, men hade inte provat vardagsjobbet. Då var jag mogen för det. Jag fick fem väldigt fina år som komminister.
Efter ytterligare tio år – först fem år som kyrkoherde i Öxnevalla, Istorp och Horred och sedan fem år som kyrkoherde i Sankt Pauli församling i Göteborg – gick han i pension 2015. Åtminstone formellt. För det finns ju gott om församlingar att hjälpa till i. Och tack vare reformationsåret 2017 har intresset för Lutherresorna blivit allt starkare.
Precis som med resorna hoppas han att boken, Luther – Om kamp och frihet, ska hjälpa människor att hitta sin identitet som kristen, men också att kyrkan hittar sin identitet.
– Luther pekar på centrum i kristen tro och låter oss förhålla oss till det. Han är ett verktyg för det väsentliga: Att få upptäcka vad som är kärnan och vad som är meningen med tillvaron och Gud. Luther som person behöver inte få en staty utanför domkyrkan i Uppsala, han ingår inte i någon slags helgonkalender tillsammans med andra, men han hjälper mig att visa var jag ska söka och här är han till stor hjälp.
– Djupast sett handlar det om kyrkans identitet och min identitet som kristen. Om jag nu vill kalla mig lärjunge eller kristen eller sökare. Det spelar ingen roll vad man kallar sig, så kan man få hjälp av Luther. Han står där och genomsyras av en längtan till det sanna och äkta.
– Svenska kyrkan behöver altartavlan i Wittenberg, där Luther står och pekar på krucifixet i mitten. Den är en bra sammanfattning av vad jag vill med boken. Kyrkan är som sämst när den säger att det inte finns något centrum, vad ska jag då förhålla mig till? Luther pekar med hela handen mot Kristus – det tror jag att vi behöver.
