Intervjun publicerades i Arguments produktkatalog 15 januari, 2016
Det tog sex år att göra klart albumet, men när Sånger från gläntan släpptes tidigare förra året möttes Irmas Schultz Kellers nya album av positiva recensioner. Nu ger hon ut ett körhäfte så att sångerna ska kunna leta sig ut i kyrkorna.
Första låten skrevs redan 2009. Irma Schultz Keller hade nyligen börjat arbeta i Katarina församling i Stockholm och fick en förfrågan om att skriva en sång till den minnesstund som skulle hållas i kyrkan med anledning av Världscancerdagen.
– Jag hade precis skrivit Bär min vän, för att på något vis bearbeta att en nära vän gått bort i cancer. Jag visade den för organisten och körledaren Hans Vainikainen som tyckte att den var vacker och ville göra ett körarr på den.
Sedan dess har albumet sakta men säkert vuxit fram. Irma säger att det har varit roligt att det har fått ta sin tid, att musiken fått tid på sig att mogna. Det mesta spelades in redan 2013, sen har hon lagt på en del instrument efteråt, mixat om och provat sig fram till det slutgiltiga resultatet. Genremässigt är musiken svårdefinierbar – vilket även recensenterna konstaterat. Här finns inslag av americana, jazz och körmusik.
– Det är en mix av allt som gjort intryck och avtryck på mig genom livet. Det är som en egen liten glänta.
Sångerna skrevs från början för att Irma skulle uppträda själv med dem, men efter hand har tanken på att använda musiken i körsammanhang vuxit fram. Och på skivan medverkar Katarina kammarkör.
– Det har varit utmanande att tänka notutgivning, för det är ganska olika svårighetsgrad på materialet. Vissa sånger har ett enkelt arr, och sen finns det andra som är mer avancerade. Där kan man välja utifrån den egna körens kapacitet.
Irma hoppas även kunna åka ut i landet och arbeta tillsammans med lokala körer. Hon har redan provat på det några gånger, och det har gett mersmak.
– Det är ett väldigt givande sätt att möta människor och det är roligt när man sjunger låtarna tillsammans. Jag är öppen för att åka runt och hälsa på körer, men det är också ett material som är oberoende av mig. Jag vill att det ska kunna användas på många sätt.
Det är Tomas Tranströmers glänta, som bara kan hittas av den som gått vilse, som titeln syftar på. Tranströmer finns tonsatt på skivan, precis som Karin Boye och Ylva Eggehorn. Men även Irmas egna texter har starka poetiska drag. Många av dem tar upp sökandet efter tröst och ljus.
– Det finns ganska mycket sorg i texterna, men också det som kommer ur sorgen, en längtan efter vila och ljus. Något som lättar och bär genom sorgen.
Varför blev det just de ämnena?
– Jag har nog ganska mycket sorg i mig. Det är inte direkt kopplat till konkreta upplevelser, utan mer någon slags existentiell hållning som genomsyrar mig som person. Jag skrev nog det material jag tyckte att jag själv behövde. Jag känner mig mer hemma i musik som innehåller en melankolisk ådra.
I en intervju nämnde du att du i din egen vilsenhet hittade till kyrkan. Vad var det som ledde dig dit?
– Jag hade redan som liten en längtan eller känsla av att det fanns något som var mycket större än man kan förstå, som omsluter och bär. Jag är uppvuxen i en icke-religiös miljö, men jag tror att jag i vuxen ålder kände att det där behovet hade varit undertryckt för länge och då blev det kris på en massa olika fronter. En del av det handlade om att hitta sammanhangen och rummen där man får vara i kontakt med någonting och känna. Det blev en läkande process att få gå till kyrkan och släppa garden. Jag får vara helt mig själv där, och behöver inte upprätthålla någonting. Man får vara precis i det läge man är just då.
Och när hon hittade till kyrkan kom även lusten till musiken tillbaka. Hon säger att när man vågar tycka om sig själv får man också kontakt med kreativiteten. Och att människans skapande är en länk till Skaparen.
– Det finns något slags flöde i det, som gör att vi mår bra. Dessutom är det något speciellt med att sjunga i ett kyrkorum, att du är en del av bönen i stället för att stå på en scen och bli bedömd. Det har varit väldigt skönt.