Intervjun publicerades i Arguments produktkatalog 15 augusti, 2016
Ett material som ger redskap och kunskap för både pedagoger och teologer att berätta med teologisk medvetenhet. Det är grundtanken bakom Hanne Stichels Så kan vi berätta.
Det var för några år sedan som det gick upp för prästen Hanne Stichel att de bibliska berättelserna riskerar att gå förlorade om de inte börjar berättas oftare. Hon menar att mycket av kyrklig verksamhet har gått ut på att folk känner till berättelserna, och så har man dem som grund i olika sammanhang. Men själva berättandet har börjat tappas bort. Eftersom barn inte längre får berättelserna upplästa i skolan är det upp till kyrkan att se till att de förs vidare.
– Jag började plocka fram de gamla berättelserna i alla tänkbara sammanhang. Varje gång jag skulle ha andakt fanns de med, säger Hanne.
Hon var även frustrerad över det som hon ser som dolda teologiska baktankar i många av barnbiblarna. Teologi som oftast är outtalad, men som ligger till grund för urval och formuleringar. Med ambitionen att förmedla ett specifikt budskap.
Hanne tror att hennes tyska bakgrund gör henne extra uppmärksam för det här. Hon säger att hon fått med sig en känslighet för hur man egentligen ser på judarna och Gamla testamentet och blir därför »ganska allergisk« när Gamla testamentet används som en mörk bakgrund för Nya testamentet. Därför var målet att vara så ärlig och transparent som möjligt i det egna berättandet och att lyssna ordentligt till den enskilda berättelsens teologiska bidrag.
– Jag bestämde mig för att ha ganska stor frihet, men med ambitionen att vara teologiskt hederlig. Jag försökte hitta identifikationspunkterna där människor kan komma in i berättelsen, där de kan känna igen sig i ganska vardagliga saker.
– Jag ville kolla av det jag skrev mot kommentarlitteraturen och redogöra för de punkter som diskuteras där och som påverkar berättandet. På det sättet kan både pedagoger och teologer ha glädje av boken. Jag tänker att präster ofta står ganska handfallna när de ska berätta för barn, och pedagoger kan behöva lite hjälp med teologin i berättelserna.
Hanne säger att hon lyft fram de olika teologiska ställningstagandena när hon skrivit berättelserna, redovisat hur hon själv har tänkt, men också gett utrymme för att berätta annorlunda om man inte håller med henne. Hon har inte försökt vaska fram någon röd tråd som egentligen inte finns där, utan låtit berättelserna stå för sig själva. Och inte heller ordnat berättelserna kronologiskt, utan samlat dem efter teman.
Du har valt ut 30 berättelser, hur har du tänkt i urvalet?
– Jag har försökt att berätta berättelser som är viktiga för mig i en specifik fråga, som är viktiga byggstenar i min teologi. När jag försöker beskriva hur min gudsbild ser ut, då blir det till exempel Elia på berget och Jakob som slåss med Gud.
Du har provat att berätta på det här sättet under många år, hur har det fungerat i praktiken?
– Bäst blir det när man läser texten först och sedan berättar den, utan kom-ihåg-lappar. Då berättar man det som man minns eftersom det är det man är förankrad i.
– Men jag är förvånad varje gång hur bra det fungerar. Speciellt i gudstjänster där man har en väldigt blandad skara var gäller ålder och bakgrund.
– Berättelserna är väldigt levande bara man vågar använda dem och inte tror att man måste ha facit innan man börjar berätta. Jag försöker inte få fram någon slags sensmoral, utan låter berättelserna göra jobbet. Det gör att olika människor kan plocka det de behöver höra. De här berättelserna är vår grund, all teologi kommer från dem.
Till varje berättelse i boken finns teologiska resonemang, en exempelberättelse, ingångar, text och formuleringar (med upplysningar ur kommentarlitteraturen) och funderingar som kan ge upphov till uppföljande samtal. Hur har du tänkt kring varje avdelning?
– I de teologiska resonemangen har jag försökt komma åt djupet genom att ta reda på vilka trådar som finns i en berättelse och se vart de leder. Vad är viktigt med den här berättelsen och vad är viktigt att värna om när jag berättar den? Jag har läst kommentarlitteratur och försökt se vad som är de viktigaste punkterna som kan få konsekvenser för berättandet.
– I ingångarna har jag försökt ha med sådant vi kan känna igen oss i, vardagliga jämförelser.
– Samtalsfrågorna handlar om hur det är att vara människa. De är inte så beroende av vilken ålder lyssnaren har. Jag har försökt hitta frågor där det inte finns rätt eller fel svar.
Vad har du för förhoppning med Så kan vi berätta?
– Att folk vågar berätta. Att man vågar hitta sina egna former för berättandet och att man använder det här som ett slags grundmaterial. Jag ser egentligen potential för alla typer av predikningar med hjälp av det här materialet, oavsett om det är familjegudstjänster eller andra gudstjänster. Det finns tillräckligt med djup för att fungera brett. Det behöver inte vara perfekt eller korrekt i alla avseenden, det viktiga är att de här berättelserna får leva.
