Intervjun publicerades i Arguments produktkatalog 15 augusti, 2015
Han var journalisten som var känd för sina analyser av norsk kristenhet, en aktiv ledare i sin församling och en stabil familjefar. Tills allt en dag plötsligt rämnade och han slungades ner i ett till synes bottenlöst mörker. Trygghet ersattes av ohämmad rädsla och en känsla av utanförskap. Erling Rimehaug upplevde att Gud vände sig emot honom. Nu kommer hans ärliga bok När Gud försvinner på svenska.
»En dag slukades jag av natten«. Så inleds den mycket personliga skildringen av den mörka period som den norske journalisten Erling Rimehaug gick igenom för mer än femton år sedan. Den sammanfattar också i en enda mening vad allt handlade om.
Tidningen Vårt Lands välkände redaktör hade gått igenom depressioner tidigare, men det här var något helt annat. Han beskriver det som att han upplevde ett andligt mörker. I de tidigare depressionerna hade han fått styrka och hjälp av tron, men inte den här gången. Snarare tvärtom – tron blev det stora problemet. Erling går inte in i detalj på vad som ledde fram till mörkret, vare sig i boken eller när vi träffas i hans hem i Oslo. Det är egentligen inte det intressanta, säger han. Dels har han ingen lust att skriva om de sakerna och dels vill han hålla det så öppet som möjligt för att andra lättare ska kunna känna igen sig i hans berättelse. Men det var i alla fall en rad händelser som till sist ledde fram till en konkret känsla av att Gud inte bar honom längre. Att Gud helt enkelt var borta.
– Det enklaste sättet att lösa det på är att sluta tro, att säga att den här Gud som är så oförstående och oberäknelig inte är den Gud jag trott på och därför finns Gud antagligen inte. Det skulle ju på ett sätt lösa hela problemet – om Gud inte finns kan det inte vara något fel på Gud. Men det fungerade inte, för jag var ju säker på att Gud fanns. Då måste svaret på frågan om Gud finns, vara att Gud inte finns för mig. Alltså att Gud har vänt sig bort från mig och förkastat mig. Och då får du en förfärlig bild av Gud, som en motståndare eller fiende som blir omöjlig att förhålla sig till, säger Erling.
Den normalt så organiserade och kontrollerade redaktören hamnade plötsligt i en kaosartad situation som han inte kunde påverka. Och det gjorde honom än mer rädd.
»Det är otroligt skrämmande att inte ha någon kontroll över tillvaron. Att inte veta vilket vidunder som kommer att dyka upp ur mörkret och slunga en rakt ut i ångesten«, skriver han i boken.
Och hos Gud gick det ju inte att hitta någon tröst. Det var ju Gud som ville honom illa. Men i det mörkaste mörkret hittade han ändå en utsträckt hand i form av den spanske munken Johannes av Korset. »Den sträcktes mot mig genom seklerna. Och trots att handens ägare har en helt annan bakgrund än jag, blev han en vägvisare för mig«, skriver Erling.
– Jag upplevde det som att han beskrev min situation väldigt precist. Det var som om jag hade kunnat skriva det här själv. Här fanns en människa som upplevt detsamma som jag. Jag var inte ensam. Det var en enorm uppenbarelse.
Efter en tid fick Erling en dagbok av en vän, som trodde att det kunde hjälpa om han började skriva ner sina tankar. Och det gjorde han. Men en del texter passade inte riktigt dagbokens form, de var mer litterära texter, och han använde datorn för att sätta de orden på pränt. Han säger att det inte var något planerat, att det bara råkade bli så, men att det var skönt att uttrycka sig på det sättet. Det fanns egentligen aldrig några tankar på att någon annan skulle få läsa dem. Men så träffade han en människa som befann sig i en liknande situation och Erling tänkte att hon kunde väl få läsa några av texterna, mest för att förstå att hon inte var ensam. Och så läste han en intervju med en person som beskrev sig som avfälling, som inte längre såg sig som kristen.
– Men när han beskrev sin situation så var det precis min situation han beskrev. Och jag såg mig inte som avfälling, så då kunde jag berätta för honom att det går att vara kristen även om du har det på det sättet.
När Vårt Land så småningom fick nys om texterna, och använde några av dem i samband med en fasteserie blev responsen överväldigande. Uppenbarligen fanns ett behov för den här typen av tankar och Erling bestämde sig för att samla alla texter i bokform. När Når Gud blir borte kom ut i Norge första gången 2000 reste Erling utomlands. Han var livrädd för reaktionerna och var övertygad om att folk skulle se ner på honom. Att de skulle tycka att den välkände och respekterade journalisten hade hamnat helt på villovägar. Men så blev det inte. Hundratals människor har genom åren hört av sig, några kontakter utvecklades till längre samtal. Och så kom det inbjudningar att komma och tala i församlingar, på konferenser och festivaler. Inbjudningar som fortsätter komma.
– Som jag ser det fyller boken främst två behov. Det ena är igenkänningen, precis som det var för mig när jag läste Johannes av Korset. Människor kan känna igen sig i mina texter, vi är många som upplevt samma sak. Det andra är nog insikten om att du kan vara en god kristen även om du har det svårt. Jag var en välkänd person, redaktör och före detta chefredaktör, så om det gick an att jag brottades med de här frågorna så var det okej även för andra.
Han säger att responsen från församlingarna där han talat nästan alltid är densamma: »Det här har vi aldrig pratat om. Och varför har vi inte gjort det?«
– Jag tror att det handlar mycket om fruktan. På ett sätt krossar du ju en gudsbild, och det är man ofta väldigt rädd för. Människor är rädda att förlora sin tro om de går in i sådana funderingar.
Erling är noga med att poängtera att boken inte ger några tips på hur man tar sig igenom mörkret. Det är ingen glättig självhjälpsbok, utan en bok som med brutal ärlighet öppnar ett fönster till något av det svåraste en människa kan uppleva.
– Jag hoppas att människor som befinner sig i en liknande situation ska få hjälp att leva med den efter att ha läst min bok. Och jag hoppas att de som står vid sidan om ska förstå lite mer om vad det handlar om och kanske förhålla sig på ett lite klokare sätt, säger han.
Det tog tid, men så småningom upplevde Erling att det vände, att han hittade fram till en ny tro. Han beskriver det som en soluppgång, något som kommer långsamt och försiktigt, där Gud gör något oförklarligt. Han säger att han fortfarande befinner sig i natten, men nu i natten som ger vila i stället för mörkret som skrämmer. Och om det är något han lärt sig under resans gång så är det att släppa taget. Eftersom han ändå inte har kontroll över vad som sker.
– Det finns en vila i att släppa allt, som gör livet enklare att leva. När du varit nere och förlorat allt så vet du att det finns så många saker som inte är så viktiga som du trodde. Och det finns så mycket som du inte behöver ha svar på.
