Intervjun publicerades i Arguments produktkatalog 16 januari, 2023
I Liten klosterregel för pilgrimer pekar Annika Spalde på släktskapet mellan pilgrimsandlighet och klosterandlighet och visar hur de två praktikerna kan befrukta varandra.
– Även en pilgrim på väg har mycket att lära av klostervisdomen,
säger hon.
Författaren, diakonen och klimataktivisten Annika Spalde är en överlåten pilgrimsvandrare. Under 2021 var hon med i Pilgrim’s Walk for Future och ledde vandringen från Vadstena till klimatmötet i Glasgow. Sedan många år inspireras hon mycket av klosterandlighet. 2019 gav hon ut boken Munken inom dig där hon utifrån den helige Benedikts klosterregel reflekterar över vad det betyder att ge rum åt munken inom sig. Att öva på att lyssna till sitt inre, till andra och till naturen är några av de förhållningssätt hon föreslår.
Dessa tankegångar återkommer i Liten klosterregel för pilgrimer. Här finns ett tydligare fokus på kopplingarna mellan kristen andlighet, vördnad för skapelsen och de ekologiska fotavtryck vi lämnar.
– I det här allvarliga klimatnödläget måste vi alla bidra på de sätt vi kan. Med häftet vill jag visa på några av de redskap vi som kristna har, säger Annika Spalde.
Att pilgrimsvandra för oss närmare naturen och gör att vi förhoppningsvis »drabbas« av skapelsens skönhet, vilket ger oss handlingskraft i arbetet för miljön.
– Jag tror att vi behöver känna förundran för att vi på allvar ska börja bry oss om vad som händer med jorden.
Annika Spalde har pilgrimsvandrat sedan drygt 15 år tillbaka men hade tidigare svårt att se den självklara kopplingen mellan pilgrimsandlighet och klosterandlighet.
– Munkens eller nunnans livshållning handlar om stabilitet och att stanna på en plats, medan pilgrimens handlar om att ge sig av. Det de har gemensamt är att de gör något helhjärtat och att de tar sina inre liv på stort allvar.
Här kan de båda praktikerna mötas och berika varandra, menar Spalde. Ett exempel är klostrens fokus på naturens växlingar, de fyra olika årstiderna och medvetenheten om »timmen«. Att stanna upp för bön vid vissa tillfällen under dagen påminner oss om vilka vi är och gör oss mindre benägna att fastna i detaljer och förlora blicken för de längre linjerna. Att öva upp sin känslighet inför årstidens växlingar och dygnets timmar kan hjälpa oss att stanna upp och att lyssna.
I häftet beskriver hon de åtta klassiska klostergudstjänsterna som ger dygnet en naturlig rytm, från den tidiga bönen före gryningen till den sista bönen innan nattens vila.
– Att uppmärksamma timmen ökar känslan av samhörighet med allt annat levande.
