Intervjun publicerades i Arguments produktkatalog 1 juli, 2020
I livets allra svåraste stunder finns de där – trösteänglarna.
– De kan visa sig som en aning, en knappt hörbar viskning eller i form av en annan människa, säger Susanne Dahl.
Tillsammans med Kent Wisti har hon gestaltat trösteänglarnas tysta närvaro.
Vännerna och prästkollegorna Susanne Dahl och Kent Wisti har i sina yrkesroller mött många människor i utsatta situationer. När Kent Wisti hösten 2019 i Kyrkans Tidning skrev en artikel om trösteänglar blev responsen överväldigande. Beskrivningen av trösteänglar, som finns hos de förtvivlade föräldrarna på sjukhuset, hos den övergivna hustrun i radhusområdet och hos den självmordsbenägna tonåringen, berörde många.
– Texten tangerar en existentiell erfarenhet av ensamhet som många av oss kan spegla oss i, konstaterar Susanne Dahl på telefon från Umeå.
Boken Vem såg mig då är ett slags fortsättning på den texten, men den här gången är det Susanne som har hållit i pennan. Språket är enkelt och poetiskt.
– Jag ville att texterna skulle vara förankrade i livet och inte väja för smärtan och upplevelsen av övergivenhet. Det handlar om att befinna sig på de platser i livet som väcker frågan – vem såg mig då? En undran som både fångar upplevelsen av total ensamhet men som samtidigt öppnar för en förhoppning om en närvaro. Att någon faktiskt såg mig, just då.
I En bön för det som inte blev skildrar Susanne smärtan över det som inte blev, drömmarna som brast och kärleken som inte räckte till. Men också skulden över det som slarvades bort.
– Det kan handla om sorgen efter en förlust, en önskan om att kunna försonas med det som drabbat oss. Texterna är personliga, men jag har också flätat in en väv av andras erfarenheter, säger Susanne.
Boken andas samtidigt ett försiktigt hopp om att vi inte är ensamma.
– Jag har försökt gestalta trösteänglarna varsamt och prövande. Mera som fråga än visshet. Trösteänglarna är i sig odugliga. De kommer inte med stora budskap, de är stumma och lika vanmäktiga som vi människor. Däremot är de en närvaro mitt i gudsfrånvaron.
I boken liknar hon trösteänglarna vid en nattlampa med ledljus i svagt rosa. Men också som en värme, en beröring av någon som har slagit följe och tyst tagit plats vid ens sida.
Kent Wisti står bakom de suggestiva bilderna.
Han beskriver sitt och Susannes konstnärliga samarbete som en meditation i ord och bilder.
Budskapet är glasklart:
– Våra liv är bevittnade av stumma änglar som bär Guds vanmakt men stannar kvar, säger han.
