Intervjun publicerades i Arguments produktkatalog 15 januari, 2015
Hon skriver rappt och personligt, uppkäftigt och roligt. Men framför allt med en känsla och ton som berör. För norska Ingvild Sandnes är det viktigt att bjuda på sig själv.
Det är full fart från start i Hjärtskakning. Ingvild börjar med att berätta om våndan i att lämna hemmet och bli student för att fortsätta och grubbla över sin tro och om svårigheterna med att passa in i kyrkliga sammanhang. Hon skriver om längtan, kärlek, sex, liv och död. Ibland är hon glad, emellanåt arg. Ibland skäller hon till och med ut Gud. Men som en röd tråd löper den personliga berättelsen och ett imponerande driv i språket som drar in läsaren och håller kvar.
– Jag gillar texter som får mig att le och som överraskar, därför försöker jag att göra samma sak när jag skriver. Mitt mål är inte bara att underhålla, men jag tänker att det inte är fel att underhålla också. De författare som betyder mest för mig är de som får mig att le, men det kan ligga mycket allvar under, säger Ingvild.
Ingvild växte upp i ett kristet hem. Pappan är präst i norska kyrkan och mamman socionom och diakon. Tron har alltid varit självklar, även om den inte diskuterats så mycket. I tidiga tonåren kom hon i kontakt med en kristen ungdomsrörelse. De hade allt en trettonårig flicka önskade sig: drama, dans, musik och glädje. Det betonades att man skulle ha en personlig relation till Gud, att varje individ var speciell och att Gud hade en plan med livet.
– Det var något jag aldrig hade hört tidigare, även om jag vuxit upp i ett kristet hem. Jag tyckte att det var helt fantastiskt och rycktes med. Även om det fanns saker som jag var kritisk till, blev jag som förälskad.
Föräldrarna var dock lite mer skeptiska och försökte dämpa Ingvilds entusiasm.
– De sa att »vi provade samma grej på 70-talet och det höll inte då heller«. Och försökte förklara att känslor är bra, men om man bygger sin tro på dem så kraschar det till slut.
Ingvild ville givetvis inte lyssna. Inte nog med att hon var tonåring, hon hade dessutom fått med sig från barnsben att man ska vara kritisk och tänka själv. Inte bara acceptera en auktoritet för att den har en titel. Vilket i just det här fallet slog tillbaka mot föräldrarna.
– Jag tyckte att om det nu var så viktigt att tänka själv så var jag ju tvungen att prova, jag kunde ju inte bara göra som de sa.
När Ingvild var sexton år hade sammanhanget blivit för extremt. Influenser från nordamerikanska rörelser gjorde att fokus hamnade på osunda upplevelser. Man fick inte längre ställa frågor eller ifrågasätta. Det passade dåligt med Ingvilds personlighet och hon bröt med rörelsen. Men det var inte enkelt. Hon säger att det gjorde ont, att hon gick på en ordentlig smäll och började ifrågasätta både Gud och tron.
– Då upptäckte jag att jag hade ganska kloka föräldrar trots allt. De föste fram böcker av Bo Giertz, Carl Olof Rosenius och liknande. Gamla lutherska klassiker som handlar om att det är vad Gud har gjort för dig som är det viktiga, inte vad du ska göra för Gud. Man kan väl säga att jag gick från en extrem till en annan, men det gjorde mig gott. Det var som medicin för mig.
När man läser Hjärtskakning förstår man att Ingvild är en bokslukare. Skönlitteratur, men också kristna tänkare och författare från många olika traditioner. Hon väver in och citerar på ett sätt som känns smått folkbildande. Ett lysande sätt att introducera nybörjare för trons mödrar och fäder.
– För mig har böcker nästan varit viktigare för min tro än verbal undervisning. Det ger mig tid att fundera över vad som sägs och vara med i processen själv. När jag skriver har det varit viktigt att ha en dialog med de författarna och tänkarna i mina egna texter. Och att ge dem det erkännande de förtjänar när det gäller min egen trosvandring.
Det flesta texterna i boken skrevs när Ingvild var mellan tjugo och tjugofem. Och även om målgruppen kanske i första hand är unga och unga vuxna, är det många som kan ha stor behållning av hennes reflektioner. Ingvilds sätt att skriva personligt, utan att bli privat, är både inspirerande och tankeväckande. Hon säger att hon vill bjuda på sig själv och förhoppningsvis kunna betyda något för någon annan. De författare hon gillar bäst är de som vågar vara ärliga om sina liv och sitt förhållande till Gud.
– Det ska riva lite i mig också. Om det inte gör det, om jag inte känner att en text gör något med mig själv, kanske den inte gör det med den som läser heller. Magnus Malm har sagt att det bara finns två saker som är viktiga när man ska undervisa eller prata om Gud: Vad du sörjer över och vad du längtar efter. Det har följt mig när jag skriver. Det är där det brinner till. Visst, det kan kosta ibland. Men jag vill hellre vara en sådan människa, och blöda lite, än att vara som en perfekt robot som glider igenom livet. För mig handlar livet inte om att vinna, utan att bli verklig och att bli en sann människa. Jag tänker att det är på det sättet Gud kom till oss.